musik.
just nu, mår jag illa. jag känner mig så jävla fet för att jag nyss ätit upp min kvällsmat- en macka med smör..
Sen mår jag inte bättre av att två av mina närmsta vänner också mår dåligt, känns som om jag bara kan lyssna och förstå, men mer kan jag inte göra, känns verkligen hemskt att jag inte kan fixa allt åt dom, så att allt blir bra igen, men det går inte, jag kan inte, för jag är inte superwoman. Jag gör verkligen allt för mina vänner, men jag känner själv att det inte räcker, jag vill alltid kunna finnas där, alltid kunna ha en axel ledig för tårar, men tyvärr så går det inte alltid, då känner jag att jag ligger på botten av världens djupaste hav. Men allt känns mycket bättre när min musik sätts på, på högsta volym, det får mig att bli glad och tänka på annat, det får mig att tänka på happy moments, och jag börjar fantisera, fantisera om hur det skulle vara om jag gjorde något annorlunda, om jag kanske skulle börja ta tag i mina studier på riktigt och verkligen kämpa för mina betyg, då när musiken är på, inser jag att allt detta kan jag göra, allt detta kan jag klara, allt detta ska jag klara! men såfort musiken stängs av, är jag tillbaka i verkligheten, tillbaka till det jag flydde ifrån, tillbaka till en trött värld där jag inte orkar göra något, inte orkar lé, som jag alltid gör annars. Bland folk kan jag uppfattas som den glada och spralliga, och det stämmer förvisso, men när jag kommer hem, försvinner léendet på läpparna, min röst höjs mot alla som tilltalar mig, jag fasar för att komma hem, men jag går direkt upp på rummet och stänger dörren om mig, sätter på min underbara musik på högsta volym, då blir jag glad och mår bra igen. Men allra bäst mår jag, när jag får beröm för det jag gör, "bra resultat du fick på provet!, vad duktig du är, vad fint du sjunger, nej vad fin teckning! du är duktig rebecca", låter kanske töntigt, men jag mår bra när jag får beröm, fastän jag har svårt för att ta emot det. Jag mår bra då jag gör något som får mig på andra tankar, som får mig att glömma verkligeheten här hemma för en stund, och det är när jag umgås med dom jag tycker bäst om, vännerna, djuren, mormor&morfar. För några år sen var allt nära på att ta slut, men då var allt bra egentligen, så då ville jag inte att det skulle ta slut, men nu vill jag inget hellre än att denna mardröm ska ta slut, ja, jag ser mitt liv hemma som en mardröm, kanske därför jag alltid drömmer mardrömmar när jag ska försöka sova och glömma allt. Jag orkar verkligen inte mer nu, kan det inte bara ta slut? Inte många känner till hur jag hade det för några år sedan, tio år sedan för att vara exakt, och det är inget jag tänker nämna här iheller, men jag kan säga att det är svårt att tro att jag skulle kunna vara såhär idag, pga det. Men jag hade turen med mig, för en gångs skull, för jag råkar nämligen känna att jag alltid har oturen med mig på något underligt sätt, vart jag än går, vad jag än gör, blir fel.
jag vet att jag bara babblat om en massa skitsaker nu, men jag var tvungen att få det ur mig på något sätt.
Sen mår jag inte bättre av att två av mina närmsta vänner också mår dåligt, känns som om jag bara kan lyssna och förstå, men mer kan jag inte göra, känns verkligen hemskt att jag inte kan fixa allt åt dom, så att allt blir bra igen, men det går inte, jag kan inte, för jag är inte superwoman. Jag gör verkligen allt för mina vänner, men jag känner själv att det inte räcker, jag vill alltid kunna finnas där, alltid kunna ha en axel ledig för tårar, men tyvärr så går det inte alltid, då känner jag att jag ligger på botten av världens djupaste hav. Men allt känns mycket bättre när min musik sätts på, på högsta volym, det får mig att bli glad och tänka på annat, det får mig att tänka på happy moments, och jag börjar fantisera, fantisera om hur det skulle vara om jag gjorde något annorlunda, om jag kanske skulle börja ta tag i mina studier på riktigt och verkligen kämpa för mina betyg, då när musiken är på, inser jag att allt detta kan jag göra, allt detta kan jag klara, allt detta ska jag klara! men såfort musiken stängs av, är jag tillbaka i verkligheten, tillbaka till det jag flydde ifrån, tillbaka till en trött värld där jag inte orkar göra något, inte orkar lé, som jag alltid gör annars. Bland folk kan jag uppfattas som den glada och spralliga, och det stämmer förvisso, men när jag kommer hem, försvinner léendet på läpparna, min röst höjs mot alla som tilltalar mig, jag fasar för att komma hem, men jag går direkt upp på rummet och stänger dörren om mig, sätter på min underbara musik på högsta volym, då blir jag glad och mår bra igen. Men allra bäst mår jag, när jag får beröm för det jag gör, "bra resultat du fick på provet!, vad duktig du är, vad fint du sjunger, nej vad fin teckning! du är duktig rebecca", låter kanske töntigt, men jag mår bra när jag får beröm, fastän jag har svårt för att ta emot det. Jag mår bra då jag gör något som får mig på andra tankar, som får mig att glömma verkligeheten här hemma för en stund, och det är när jag umgås med dom jag tycker bäst om, vännerna, djuren, mormor&morfar. För några år sen var allt nära på att ta slut, men då var allt bra egentligen, så då ville jag inte att det skulle ta slut, men nu vill jag inget hellre än att denna mardröm ska ta slut, ja, jag ser mitt liv hemma som en mardröm, kanske därför jag alltid drömmer mardrömmar när jag ska försöka sova och glömma allt. Jag orkar verkligen inte mer nu, kan det inte bara ta slut? Inte många känner till hur jag hade det för några år sedan, tio år sedan för att vara exakt, och det är inget jag tänker nämna här iheller, men jag kan säga att det är svårt att tro att jag skulle kunna vara såhär idag, pga det. Men jag hade turen med mig, för en gångs skull, för jag råkar nämligen känna att jag alltid har oturen med mig på något underligt sätt, vart jag än går, vad jag än gör, blir fel.
jag vet att jag bara babblat om en massa skitsaker nu, men jag var tvungen att få det ur mig på något sätt.
Kommentarer
Postat av: alltid r'aveling! <3
jag vet inte vad jag ska säga. jag blir själv ledsen när jag läser det här, aaah vill inte att du ska må kasst. jag vill bara säga åter igen, att jag finns här för dig, vad det än är och när det än är, det ska du veta! och allt jag vill är att du ska må så bra som möjligt! hoppar du så hoppar jag, <3 älskar dig vännen! <3 / H
Trackback
